Vet seriöst int riktit hu myki ja kan inför morgondagens prov. Känner mej oerhört stressa just nu. Så myki på gång, å så myki att gör, å så myki jävla drama, att satan.
Har keikka me Shame Lane på sönda åtminstone. Blir full av energi å glädje så fort ja tänker på e.
Lätt bästa jag har upplevt i mitt liv; att få uppträd. Gör he som jag e bra på, å få upplev att folk tycker om he som jag gör. Ja får aldri en sån kick som då. Obeskrivligt. He kan kännas hu skit som helst, man kan va hu hungri som helst, men att få gå opp där å sätt sej ner bakom trummorna e allti bästa som finns. Liksom dehe lever jag för. Då man bara vill sprick å låt all energi flöd ut. Å så börjar första låten, å eftersom man e trummis kan man bara släpp ut all energi. Dehe e njutning. Å efter första låten, då man e torrare i munnen än va man nångång annars e. Å så dricker man lite, förhoppningsvis och att föredra, vatten eller nå annat alkoholfritt. Då e man redo för resten. Så ere bara att kör hårdare än du tror du kan, å se till att allting låter så bra som mänskligt möjligt. Perfekt me andra ord. Går allt som e ska så... ere en otroli upplevelse. Å till sist; sista delen av sista låten, då man bara gråter av, förhoppningsvis och att föredra, lycka. Fast ibland så ere ju vi flera tillfällen under keikkan som man upplever ett sånt rus.
Blev myki för er att läs ikväll, men ja sväva väl iväg lite. Hoppas ni genom min text här ovan får en liiite bättre insyn i grejjen, å samtidigt en bättre insyn i mitt liv. Klick här å här.
Från ett av de album ja ha lyssna mest på tror ja. Många år sen sist nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar